Från mullig morsgris till kustjägare modell 59

Dagboken är censurerad. De dagar som strukits består av händelselösa dagar som exempelvis framryckningsövningar på Myttinge och liknande skitjobb, vilket förstås är de flesta dagarna i lumpen. Allt detta är glömt, bara det roliga finns kvar i minnet.

Kamrater man lär känna, befäl, goda och onda, små episoder där den blivande kustjägaren tittar fram under tiden han formas.

November 1958

Dag 1. Tåget Helsingborg Karlskrona. Matlåda från morsan. Vikt 96 kilo, inte morsan alltså utan undertecknad.

Karlskrona - smaka på den karamellen. Pinan. Kärt barn har många namn.

Dag 2. I långa rader får vi stå i kö för att få ut en stor säck med tygtrasor som luktar malmedel. In på luckan. Välj säng. Överslaf för fan. 40 man. Många kufar. Måste finnas mycket kufar i Småland och Blekinge.

Dag 10. Kan gå i takt. De andra har vissa svårigheter. Eller är det jag. Skit samma. Maten kass. Frukost OK. Lever resten av dagarna på nybakade bullar på soldathemmet och kaffe. Trista dagar. Skickade hem två sängvätare. Troligen ointresserade av att göra lumpen.

Dag 19. Morgonuppställning. Kaptenen meddelar:

– Uttagna till Kustjägarutbildning. Lystring. Följande är uttagna:

Mitt namn ropades upp. Jag försökte protestera. Tillhörde grupp 2.

– Ha Ha, sa kaptenen, du är över 180 cm och kan inte utbildas för Ubåtstjänst, men kanonmat som kustjägare, inga problem!

Dag 39. Goodbye Karlskrona. We will never meet again. Vikt 86 kg. Alltid något man lämnat efter sig i denna håla med alla sillstrypare och minkfarmare.

Dag 50. Tåget. 25 förväntansfulla på väg mot Oscar-Fredriksborg (OF) via Stockholm Vikt 90. Jul hos morsan gjorde susen.

Dag 51. Nya uniformer. Kustjägare in spe. Går före alla i matkön. Vilken känsla. Annars var det lugnt. Tolv skåningar på luckan. Blandat med lite smålänningar och blekingar. Bra killar de flesta. Dag 53. Kapten Larsén, som liknade Marlon Brando, hälsade oss välkomna. Kadaverdisciplin skulle råda. Vissa befäl värre än andra. Man lärde sig snabbt. Överfurir Martin Svensson blev min störste fiende.

Dag 60. För att få permis i helgen skulle vi springa i takt till Rindö brygga iklädda full rustning och marschkängor. I takt alltså. Trodde döden var nära. Spydde på tillbakavägen. Blev godkänd för permis trots allt.

Dag 62. Permis, Stockholm nästa. Drottning Victorias Örlogshem två kr per natt. Blev full. Gick på Sfinx på Kungsgatan. Dansade. Spydde på toaletten (två eller tre gånger) Träffade M.

Dag 78. Det kom en ny sergeant i dag, två meter lång. Det ryktades att han hade räddat livet på en fumlig basse som tappat sin handgranat, genom att skydda honom med sin egen kropp. Full av splitter kom han till KJS. Vilken hjälte! en (1) mm snagg. Kustjägarfrillan var född! Fast det hette inte frilla på den tiden. En vecka senare hade nästan alla 1 mm snagg. Sergeant Bergéus tror jag att han hette.

Dag 80. ”Flua” Persson från Vä, hade skrivit brev hem. ”Kära mor, skicka mig en kaga bröd, men det skall vara Everöds grova”. Limpan kom. Någon hade lyckats komma över kaffebönor från mat- salens förråd. Det blev fest på luckan.

Dag 92. Uppställning. Överfurir Svensson på stridshumör.

Skrek och pekade på mig:

– Din långbente djevel, har du skavsår på tasken?

– Nej överfurir!

– Stå då for helviti ihop med futterna!

Sedan till Myttinge för övningar. Helikopterflygning med en stor transporthelikopter, typ Vertol, med två rotorer. Liknade en banan. Risktillägg 10 spänn om dan om vi skulle omkomma! Mycket pengar på den tiden. Vi skulle lära oss att vinka ner en helikopter. Göte bakom flötet från Mjölby utsågs till vinkare. Hela helikopterhelvetet brakade med rotorn in i en björk. Svensson nära hjärtinfarkt.

Dag 100. Svinkallt. Transport till en igenfrusen del av kommissatlanten (Hårsfjärden).

Träning att ta sig ur en isvak. Frivilligt! Vi bestämde att alla skåningar skulle hoppa i, vi skulle visa dem. Lantz från Maglehem klädde sig i alla kläder han kvitterat ut, utom permisuniformen. Han såg ut som en Michelingubbe. Han skulle min själ inte bli våt. Undertecknad tog sportoverall och gympadojor. Ett idiotiskt val skulle det visa sig. Vi fick stå i decimetertjockt isvatten en timme innan det var vår tur. Jag frös i två dygn, trots bastu. Lantz blev inte våt på kroppen, han var uppe innan vattnet ens trängt igenom hälften av kläderna.

Dag 122. Helikopterövning. Risktillägg 10 spänn igen. Övning i livräddning. Vi skulle vinscha en man som hamnat i vattnet upp till helikoptern. Ledare sergeant Hogevall. Allt gick bra tills Hogevall slant och föll ut ur helikopterns dörr. I sista millisekunden fick han tag i ett litet handtag och lyckades svinga sig med egen kraft tillbaks in i helikoptern. Han skrattade. Nära ögat var hans enda kommentar. Dagens hjälte!

Dag 126. Hinderbanan. Mycket tuffare än det såg ut. Många tog helt slut och gav upp. Så icke kustjägaraspirant Hennix från Stockholm. Han tillhörde svenska eliten i simning vill jag minnas. Hennix svimmade uppe på ett klätterhinder, föll ner och slog ut alla framtänder. Kustjägartakter!

Dag 134. Dags för resan till Korsö. Vi skulle tillbringa resten av tiden fram till muck på ytterförläggning. Bo i baracker. Långt ute i havsbandet. 1959 var den vackraste sommaren på många år. Solen sken varje dag. Det var en upplevelse i sig. Långpermis i Stockholm varje helg eftersom vi hade nattövningar ett par kvällar i veckan. Åkte 200-båt till Kastellholmen fredag middag. Tillbaks måndag morgon. Bodde hos en kompis på Saltmätargatan. Mitt i stan. Fest varje helg! Träffade M. Hennes föräldrar var på landet. Ni fattar?

Dag 150. Attackdykarna åkte till Karlskrona för att öva sig i bassäng. Reseledare var Furir Block, en blekfet variant på kustjägarbefäl. Illa omtyckt. Han fann sig föranledd att börja övningen i Karlskrona med en straffmarsch utanför stationen, det hade väl gått lite vilt till på tåget. Månen Karlsson, en elitidrottsman från Valdemarsvik, (som sedermera kom tvåa i Vasaloppet) tog täten och började springa. Alla följde efter i takt. Block hann inte med utan kom flåsande ett halvt kvarter efter. Karlsson förde plutonen ner i hamnen och kommenderade halt vid kajkanten. Block var vansinnig. När han äntligen kom ifatt och hade hämtat andan kommenderade han höger om och vänster om flera gånger. Karlsson gjorde alltid tvärtom. Block skrek högröd i ansiktet:

– Kan inte Karlsson skillnaden mellan vänster och höger?

Karlsson med Valdemarsviksdialekt:

– Jo furir, men lite dum får en väl va i det militäre!

Dag 186. Jag utsågs till vaktchef på Korsö. Inget hedersuppdrag skulle det visa sig, bara ett sätt för överfurir Svensson att få utlopp för sin mobbning av undertecknad. Vakten gick bra, men när den var slut efter ett par dygn, skulle vaktlokal och arrest städas. Alla i vaktstyrkan hjälptes åt. Svensson inspekterade. Inte godkänt. Han hittade alltid några dammkorn. Efter att proceduren upprepats fem gånger försvann mina kamrater. Du får städa själv. Jag gjorde mitt bästa och väntade på överfuriren. Jag hade en plan. När han kom gav jag honom kvasten.

– Städa själv djävla översittare. Godnatt överfurir sa jag och pep iväg med språng. Jag väntade ett att ett dundervrål som skulle beordra mig tillbaks. Allt jag hörde var hans bullrande skratt. Efter den dagen var vi vänner. Det var mitt mannaprov, han ville testa hur mycket skit jag tålde innan jag började försvara mig.

Dag 209. M kom till Sandhamn. Hade vakt över helgen. ”Lånade” en kajak och paddlade in till Sandhamn. Lyckades gå på värdshuset med M. utan att bli ertappad av sergeant Dahlén. Han satte dit alla han hittade. Solen sken över oss.

En kompis åkte dit när han satt på värdshuset strax efter att vi gått därifrån. Han var norrlänning. D grep honom på bar gärning och tvingade honom ner i en 300-båt. Plötsligt låg

sergeant D på durken med blåtira. Ingen hade sett något. Det blev dock buren och hemresa till Härnösand. Goodbye basker grön. Alla hatar D.

Dag 214. Fick köra 200-båt. Överfurir Svensson stod bakom i styrhytten. Detta var oerhört. Tre 250-hästars snurror längst bak i båten! När jag skulle lägga till vid bryggan i Sandhamn slog jag full back på alla tre. Hände inte ett skit. Brakade rätt in i bryggan. Svensson drog mig hårt i öronen.

– Din forbannade långbenta karldjevel! skrek han på sin gotländska. Vad fan tar du dig till?

– Aj överfurir! svarade jag lite ynkligt. Släpp örat överfurir! Nu var han inte längre min vän!

Dag 221. Tränar kajak. Först med en tjock ambulansförare från Jönköping, Klas-Göran. Det fungerade inte med två tungviktare, trots att jag var nere i 80 kg. Bytte mot en AIK-spelare, ”Myggan” Karlsson. Han passade viktmässigt som hörs på namnet, men han var lat. Fruktansvärt lat. Befälens kelgris eftersom han var kändis. Det gick dock hyfsat att paddla med honom.

Dag 241. Bråkade med kapten Rodén. Han tvingade mig att springa uppför ett litet berg. Jag gick sakta.

– Spring människa, spring har jag sagt

– Ja kapten. Jag ökade inte takten.

– Vägrar ni att lyda order?

– Nej kapten, jag springer ju. (På skånska alltså tänkte jag)

Tills sist var jag uppe på krönet. Då var kapten R helt slut. Inte jag.

Dag 267. Sjukskriven i grupp 2, vilket innebar att man gick och drog eller var med i en fånig film- inspelning (en film som jag förresten köpt. Jag hade en stor roll, stum pga dialekten. Måste ha varit sjuk ganska mycket under en period, då vi hade en skånsk läkare på ön). Skulle gå ombord på Per- misbåten fredag när R kom rusande.

– Stopp! Ni har inte permission, ni är ju sjukskriven!

Jag stannade och halade upp en lapp jag fått tio minuter tidigare av min vän den skånske läkaren. – Frisk igen kapten. Är det inte härligt? Jag visade stolt upp mitt friskintyg.

Det gick ett rykte att kapten R fått en knäpp, men jag vet inte om det var sant. Han var i alla fall sjukskriven en tid. Hoppas det inte var på grund av mig.

Dag 271. Permis i Stockholm. Träffade M. Föräldrafritt! Missade sista bussen till Vaxholm. Bussen till Stenslätten skulle vara inne före morgonuppställningen! Sagt och gjort. Upp tidigt, iväg med bussen. Strippade på bryggan i Stenslätten och knöt ihop kläderna och huvudet med livremmen. Simmade över Oxdjupet.

Bad en bön:

– Låt det inte komma en Finlandsfärja!

Det kom ingen! Jag klarade mig till andra sidan.

Ställde upp i tid. KJ spirit!

Dag 281. Långpaddling Landsort - Arholma. Fint väder. 90 distansminuter. Rast några timmar på en kobbe, sedan vidare. 2,5 dygn, vilket var rekordtid på den tiden. Vem slog det?

På väg in i Arholma hamn, paddlade samtliga förbi kaptenen Rodéns kajak, trots att han valt regementets bästa paddlare som sin partner. Han blev kanske trött. Kapten R nära hjärtsnörp.

Dag 286. Hade träffat A från Norrköping senaste permisen. En ursnygg finsk blodin. Adoptivbarn. Skulle åka med en grågosse (icke kustjägare) i hans raggarbil. Skogsbrand på Värmdö! All permission indragen. Vi bildade kedja i skogen med ansvar för att elden inte fick sprida sig förbi vår kedja. Helvetes otur. Jag hade en 50 meter lång sträcka att bevaka. Det brann inte i min närhet, så jag kunde ta det ganska lugnt och förbanna min otur att jag inte kom iväg till Norrköping, men jag kom ändå att hamna på en helsidesbild i Expressen med texten: Kustjägare Jan Wijk pustar ut efter nattens hårda släckningsarbete. Min närmsta granne i kedjan, som fått slita som ett djur för att hålla elden under kontroll var skitsur. Jag tog tåget till Norrköping. Hade köpt en 6-pack kådisar. A hade beställt rum på ett litet hotell. Vi gick på restaurang. Klockan kvart i tio på kvällen kom vi in på hotellrummet. Jag hade precis börjat klä av A när det knackade på dörren.

– Besökstiden är slut. Detta var alltså femtiotal och hotellet tillhörde någon slags religiös organisation. Shit! Det var 50-tal. Ridå. Vi fick hålla till i skogen, men det blev inte som jag hade drömt! 

Dag 303. Övningsmånad. Vi skulle vara B-styrka och spela den lede fi. Vi packades in i 200-båtar som stävade mot Gotland för att det skulle se ut som om vi kom från öster, den inofficiella fienden sade man aldrig namnet på. Det var kraftig sjögång. Flatbottnade båtar. Full fart, 25 knop, minst. De flesta spydde.

När vi sprang i land blev vårt inövade stridsrop ”Döda” ganska ynkligt. Många fortsatte att spy i land. Men svenskarna som var repgubbar var så rädda för oss att de gav upp utan strid.

Dag 304. Övningen fortsatte nästa dag på Landsort. Det var mitt i natten. Vi skulle smyga så nära som möjligt intill fienden. Svenskarna, dvs. våra fiender bestod av ett läger med ett tio-tal 20-mannatält fulla med repgubbar, som hade hört att kustjägarna var helt vansinniga. Vi smög sista biten ljudlöst. 200 meter tog en timme. Vi kunde ta oss in i förläggningen utan att deras vakter märkte ett dugg. Inte ens stridsdomarna hade sett oss när helvetet brakade loss. Vi hade mot alla order lagt knallskott alldeles för nära tälten. Varenda tält alltså. Jag tror att många repgubbar sket på sig. Det måste ha varit ett fruktansvärt uppvaknande. Vi vann förstås striden. Överlämnade deras befäl till stridsdomarna. Överfurir Svensson fick fan för vårt tilltag med knallskotten, men vi såg att han var nöjd med oss.

Dag 312. Amiral H-son Eriksson skulle avgå med pension. Det var repgubbetid, så många

gubbar fanns tillgängliga för att hylla honom. En tribun byggdes. Det tog två dagar. 2000 man övade. Ett befäl föreställde amiral och skrek:

– Farväl kustartillerister!

Vi skrek tillbaks med en mun:

– Farväl amiral!

Vi övade tio gånger minst. Klockrent satt den.

Dag 313. Amiralen kom i helikopter. Landade tio meter från tribunen. Rusade upp på tribunen. Allvarligt såg han på oss och skrek:

– Tack kustartillerister!

Ett par befäl fann sig och skrek

– Tack amiral!

Vi andra blev helt ställda, detta hade vi inte övat på. Det blev bara ett allmänt mummel till svar. Inte fan kunde vi säga farväl när han sa tack?

Amiral H-son Eriksson stirrade förvånat på sina 2000 undersåtar, tvärvände utan ett ord, hoppade ner från tribunen och försvann ilsket med helikoptern. Pinsamt.

Dag 330. Baskerutdelning. En stor dag. Vikt som färdig jägare: 74 kilo, 22 kilo lättare än den morsgris som ryckte in 11 månader tidigare och betydligt mer muskler än fett! Kom på att det inte regnat en dag under hela sommaren! Fan vad vi haft det bra egentligen. Allt skit var glömt. Kustjägare, jag är kustjägare! Smakar bra, ordet ligger fint på tungan. Det går inte att beskriva känslan av att ta på den gröna baskern och gå ut för att möta världen!

Kustjägare är ingen titel, det är en livsstil.

Varje dag i under de följande 50 åren av mitt liv har jag fattat alla viktiga beslut som kustjägare, inte som en vanlig Svensson. För det mesta har det gått bra, ibland rakt åt helvete.

Lite övermodig ibland, som när jag övertalade läkaren att sätta in titanproteser i båda knäna samtidigt. Det kostade sjukhuset två nya sågklingor och mig en vecka på intensiven. Men totalt sett har jag haft nytta av min utbildning hela livet.

Man börjar bli till åren. Men fortfarande är jag först och främst kustjägare och blir aldrig för gammal för att bära baskern med heder.

Nedtecknat av Jan Wijk, kj 59

Vad hände 1959?

Fidel Castro tar makten på Cuba. Cypern blir självständigt. Filmen ”Katt på hett plåttak” med Elizabeth Taylor har premiär i Stockholm. ATP röstas igenom. Inge- mar ”Ingo” Johansson blir världsmästare. Mest spelade melodi denna sommar är Tom Dooley med Kingston Trio. Frihandelsförbundet EFTA bildas i Stockholm. Billie Holliday avlider i New York. Dan Waern sätter två världsrekord. Jack Kerouacs bok ”På drift” kommer ut på svenska. Antarktis förklaras neutralt.

Vi söker kontaktpersoner för grundutbildningsåret 58-59

Vill du hjälpa KJV att hålla kontakten med alla gamla och nya kustjägare? Vi söker kontaktpersoner som kan hjälpa oss med att komplettera befintliga register med rätt kontaktuppgifter och utbildningsår. Eller vill du kanske ordna en plutonsåterträff?

Kontakta kansliet via e-post på kansliet[snabel-a]kustjagarna.se för mer information.

​