Mössa av, basker på

Året är 1985. Främmande makts ubåtar hade under några års tid frekventerat de svenska kustvatt- nen; det börjar med att den svenska marinen 1980 fäller sjunkbomber utanför Utö mot vad man tror är utländska ubåtar. 1981 navigerar den sovjetiska ubåten U137 upp på ett grund i Gåsefjärden. Under ett par dagar är hotet av en militär konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen överhängande. 1983 konstaterar Ubåtsskyddskommissionen med stöd av bl.a. bottenspår att Sovjetunionen i allt väsentligt måste ses som ansvarig för ubåtsincidenterna i Hårsfjärden hösten 1982. Ubåtsskydds- kommissionen beskriver denna som en del av en större operation mot Stockholms mellersta och södra skärgård som kan ha omfattat sex incidenter; tre mer konventionella ubåtar och tre miniubå- tar av ditintills inte känd typ eller sort hade befunnit sig på svenskt vatten. Regeringen överlämnar en protestnot till Sovjetunionen. Brezjnev var död och både Jurij Andropov och Konstantin Tjer- nenko hade blivit avpolletterade. Nu satt Michail Gorbatjov som generalsekreterare, men muren var kvar och Sovjetunionen ledde ett allt mindre framgångsrikt krig i Afghanistan.

I princip alla svenska män gjorde militärtjänst, Försvarsmaktens roll var glasklar och att söka till KJ kändes naturligt om man ville göra något extra utöver plikten. Jag kan fortfarande se fram- för mig den bild av en kustjägare med vapnet i gående färdigställning som fanns i Kustjägarnas in- formationsbroschyr. Han utstrålade kraft, kompetens och vilja. Sådan ville jag bli. Jag var 20 år, värnpliktig och allt var möjligt. Det var bara en fråga om vilja. Jag anade inte hur rätt jag skulle få.

Hyfsat duglig

Efter att man blivit antagen till Kustjägarna kände man sig ganska begåvad. Man borde ju vara hyfsat duglig om man blev antagen till kj. Väl på Kustjägarskolan visade det sig att jag lika gärna skulle kunnat hoppa över de första 20 åren av mitt liv. Jag kunde ingenting. Inte ens lyfta ett par strumpor. Visserligen efter ett par timmars persedelmönstring där alla persedlar skulle hållas upp på raka ramar; ”En automatkarbin. HÅLL UPP!” Det kan ju ta ett tag att kontrollera att hela pluto- nen verkligen håller upp ett vapen av rätt modell.

Jag och mina nya kamrater i kasern 2 på KA 1, senare Amf 1, skulle under kapten Söderlunds ledning förvandlas från pojkar till Kustjägare. Till sin hjälp hade han bl.a. stf. plutonchef lt West- kämper, fk Deshayes och FOK:arna Krook och Bohman för att nämna några. Jag kom till plutonen en vecka senare än de andra då jag hade varit med på GB:s extramönstring, men det fattades en på PB så jag erbjöds uppgradering och tackade ja. Efter en snabbklippning med Morakniv och hund- trimmer fick jag lära mig att krypa, gå, springa, peka med hela handen, städa, klä på mig och skrat- ta. Kort och militäriskt. Ha ha ha.

Krypa, gå, springa...

Till skillnad från tidigare i KJ:s historia hade man frångått principen att försöka frånskilja ett stort antal soldater under utbildningen. Jag anser inte att detta varit en målsättning. Nu var ambitionen att alla som hade klarat uttagningstestet skulle bli godkända. Principen skapade ett starkt samman- svetsat gäng. Vi konkurrerade inte med varandra. Det var gruppen som gällde. Så fort man packat sin rygga lyfte man huvudet för att se vem man kunde hjälpa.

Normalläget var språng. Vi sprang till övningarna, vi sprang till matsalen. Dels för att en kust- jägare alltid gör det med ”högsta möjliga”, dels för att vi hade ont om tid. Det hände mer än en gång att vi åt stående i matsalen för att vi inte hann sätta oss.

Krypa fick vi traditionsenligt lära oss på Södra fältet. Det tog inte mer än några timmar att lära sig, även om krypning visade sig vara en utvecklad konstform inom Kustartilleriet. En populär va- riant är ålning medelst hasning, vilken lämnar menliga avtryck på armbågarna. Resten av veckan fick man hålla längst ut på besticken när man åt för att spräcka sårskorporna på armbågarna så lite som möjligt. Det kanske inte låter så jobbigt att krypa, men man kröp bara i ena riktningen på södra fältet. I den andra var det snabbmarsch med normalutrustning som gällde. Efter ett par timmars övning i stekande sol var man i det berömda pannbensläget. Det är omöjligt att förklara för någon som inte har varit där vad det innebär. Det är helt andra regler än i det vanliga samhället. När man ser sin kamrat åla fram till en lerpöl och dricka, tänker man inte ”vad äckligt”. Man tänker: ”Smart. Hoppas jag också stöter på en lerpöl.”

Man är inte inte säker på att man kommer klara sig igenom övningen utan att däcka. I själva verket tror man att man har nått den gräns man klarar av flera gånger om. Men det visar sig att man klarar så mycket mer än man anat. Denna vetskap är ovärderlig för en kustjägare, men inte helt fel för en vanlig civil person heller.

Ökad uthållighet

Vi var en brokig skara från hela landet. Från Skåne i söder med Hultin, Råk och Järnström till Sve- riges nordligare delar med Henriksson, Andrén och Backman. Två av oss var till och med bosatta i USA: Cederlund och Rosenberg.

Kustjägarna har till uppgift att verka under sämsta möjliga förutsättningar. Typiskt i en miljö utan landförbindelse eller vägar, utan understöd och där man måste kunna bära all utrustning själv. Dvs. all mat, alla vapen och all ammunition. Och för en kustjägare kan det innebära ett eldrör till en GRK à 40 kg, en ryggsäck med lika mycket till plus det personliga vapnet, AK 4:an.

I dessa förutsättningar finns emellertid svaret till Kustjägarnas kompromisslösa förhållande till fysiska och mentala utmaningar. Man kan inte lösa uppgiften om man inte är på rätt plats, vid rätt tidpunkt och med rätt utrustning. Och i vissa miljöer, som den svenska skärgården, är detta inte tri- vialt.

Kustjägarnas utbildning har därför under åren fått stora inslag av övningar som syftar till att öka soldatens och gruppens mentala och fysiska uthållighet. Utifrån, med det civila samhällets per- spektiv, kan utbildningen te sig pennalistisk och det är klart att det har hänt att vissa befäl frestats att kompensera sin bristande auktoritet med att köra med kustjägaraspiranterna, men i grund och botten är de hårda övningarna befälens uppriktiga försök att förbereda soldaterna för en reell verk- lighet.

Som soldat är det svårt att uppfatta övningarna som pennalistiska eftersom befälen kan och gör samma sak som du. Eller värre. När Kustjägarna övar förmåga att snabbt förflytta sig med stridsut- rustning, s.k. snabbmarsch, springer man först utan tyngre utrustning i plutons formering, dvs de värnpliktiga springer utan utrustning. Bredvid dig springer befäl i full stridsutrustning till synes oberörda och längst fram ett befäl med den gigantiska plutonsfanan. Vad skall man säga? ”Kan vi inte springa lite långsammare?”

Oortodoxa lösningar

Under hösten övade vi gruppstrid och agerade även B-styrka mot ett antal olika rep-övande enhe- ter. En grupp av oss fick i uppdrag att slå ut chefen för ett kustjägarkompani men efter ett par dagars regnig innästling togs de våra till fånga av trötta, blöta och lätt irriterade kustjägare. Kustjägarkompaniet hade nämligen märkt att något var på gång och hade legat i förhöjd beredskap i regnet och kunde äntligen eliminera orsaken till deras bristande nattsömn. Detta renderade mina kamrater en plats mitt i lägret, bakbundna i den blöta leran. För att vara riktigt säkra på att de blev ordentligt blöta, vändes de av någon samvetsgrann kustjägare då och då. Det kunde dock varit värre. Enligt ryktena hade det andra kompaniet glidminerat.

Min egen grupp flögs med helikopter till en ö för att slå ut en tornradar försvarad av ett antal hemvärnsmän med s.k. glädjespridare, d.v.s. k-pistar. Vi åstadkom en veritabel blyvägg med våra AK 4:or och ett par KSP-58 och tog oss växelvis fram till den låsta grinden kring radarstationen. Där apterade vi en lös jägarladdning, varvid en hemvärnsman kom framrusande skrikande: NEJ!!! STOPP - GRINDEN ÄR LARMAD!!

Han måste ha haft den absoluta uppfattningen att vi verkligen tänkt spränga den och att kustjägare inte tog hänsyn till några som helst säkerhetsföreskrifter. Vi kunde dock lugna honom ganska snabbt.

Jag kan förstå var hans uppfattning kommer ifrån. Kustjägarna har en ovana, eller dygd, att inte ta överdriven hänsyn till regler då uppgiften skall lösas, förutsatt att man inte ertappas. Dessa s.k. jägarfix har resulterat i en del oortodoxa lösningar, inte alla till omgivningens odelade belåtenhet.

Jägarmarsch och spaning

Den grundläggande utbildningen avslutades med en längre utbildningskontroll populärt kallad jägarmarsch. Sömn var ingen prioriterad tjänst så efter ett par dagar började många se syner under de värsta attackerna. Själv såg jag en kustartillerist till häst. Jag blev oerhört förvånad då jag trodde mig veta att det inte fanns några hästar inom KA. Men bevisligen satt det en kustartillerist uppsutten på en häst 20 meter längre fram. När vi kom närmare visade det sig vara ett träd. Efter några dagar med några få minuters sömn per dygn verkar hjärnan kunna drömma i vaket tillstånd. Andra hade liknande episoder, där kanoter hade förvandlas till gigantiska skalbaggar och buskar till soldater.

Under hösten fick vi även anledning att spana efter ubåtar, vilka av någon anledning verkade visa sig som oftast just på fredag eftermiddag. Det hände att vi stod uppställda i korridoren i avvaktan på besked från högre ort innan vi fick permission över helgen. Eller så fick vi inte permission utan fick tillbringa helgen på en o-plats i någon klippskreva i skärgården. På o-platsen hände oftast inte så mycket men eftersom skärgården befann sig i något konstigt mellanläge mellan krig och fred var man ändå på spänn.

PB:s grundläggande vinterutbildning var förlagd till Hamra, men efter jul började vi öva med GB i Stockholms skärgård. Så, efter avslutad vinterutbildning påbörjades respektive huvudtjänst; A-dyk, allmänjägare, GRK eller som i mitt fall, båt.

Navigationsutbildningen på Sjötransporttroppen leddes av lt Wiklund. Treudden i hans basker hade under åren fått en ihopknölad form av hans vana att hoppa på sin basker vid något av de tillfällen han hade svårt att dölja sin upprördhet över den uppenbara inkompetens och dumhet hos de soldater som försynen tilldelat honom.

Under den avslutande navigationsövningen, övning Ledung, pressades vi båtchefer till att navigera bevakningsbåt 66 allt fortare genom en allt svårare skärgård.

Mycket sagts och skrivits om kj. Ofta kring det fysiska, vilket vid en första blick kanske är det mest framträdande, men egentligen handlar allt om att vilja. Hur långt du kan marschera eller hur tung packning du har är inte det intressanta. Vad som är intressant är: hur mycket är du beredd att be- tala i form av smärta för att lösa uppgiften tillsammans med gruppen? Känslan av att tillhöra en grupp individer som är beredd att ge allt för gruppen är obeskrivbar. Den måste upplevas och ett av de bästa ställena att göra det på är Kustjägarna.

Harald Hynell, KJ 85/86

PS. Det dröjde många år innan jag kunde resa mig från en stol utan att kontrollera att inte mitt personliga vapen stod kvar. DS