Att frysa om fötterna

Det var i slutet av november. På inryckningsordern stod att jag skulle infinna mig kl 08.00 precis. Jag som tillhörde eliten av svensk ungdom skulle minsann inte komma för sent. Jag hade studerat kartor, tidtabeller m.m. och hade full koll.

På luckan konstaterade jag att alla persedlar fanns i den stora och tunga säck som jag släpade upp till mitt logement. Innan jag hämtat andan, beordrades vi att ikläda oss en grå overall och toppluva. Vi skulle ut på en runda terränglöpning i mörkret. Jag funderade om jag kommit till rätt ställe? Detta verkade ju vara slavdrivning!

Dagarna gick och jag började trivas allt mer. Jag öppnade en liten butik på luckan och sålde dricka, lite kex, m.m. Det var ett väldigt släpande med drickabackar, men jag tjänade en slant. Ryktet spred sig och försäljningen ökade markant. När vi så småningom skulle flytta ut i skärgården, fick jag stänga min butik.

Jag saknade min basker. Den stod dock ej att finna. Vad tusan! Jag var ju kustjägare och dom hade ju grön basker. Så småningom fick jag dock klarhet om att baskern var inget man fick med automatik. Först skulle man testas både fysiskt och psykiskt. Den så kallade psykmarschen på Värmdö (kors och tvärs) finns kvar i mitt minne som sanningar och halvsanningar. Dock inga lögner. Några minnen: KJ-soldat kastade iväg sin k-pist i mörkret. Den var tung att bära på. En annan KJ- soldat ville ta en flaska Cola som stod i snön. Efterhand träffade vi på befäl som var pigga och alerta som om dom kom direkt från förläggningen. Tveksamt om dom varit med från början. När vi äntligen skulle gå hem, blev det i stället bivack i skogen (mitt i natten!). Jag vaknade av att det stack i näsan. En kamrat hade satt fötterna i brasan och gummisulorna brann för fullt. När jag protesterade sa han bara ”att han frös ju så förbannat om fötterna”. Han blev senare brandman i Stockholm och omkom i en tunnelbanebrand. Märkligt samband enligt min mening!

Vi flyttade ut till Korsö. Det var fint att komma ut i skärgården. Men även här fick man gå vakt etc. En kväll försökte jag ringa min flickvän. Hon svarade dock ej och jag la på luren. Strax därefter stormade kompanichefen in och skrek: ”Vem faen har du ringt till?” Han hade suttit på kontoret och eftersom det var samma anknytning, så hörde han hur det pinglade i telefonen. Han förstod genast vad som var på gång och brottslingen skulle ertappas på bar gärning. Jag nekade till att ha talat med någon (vilket var sant eftersom hon inte svarat). Det övertygades ej och jag lovades högtidligt en veckas kompaniförbud när vi var åter på Rindö. Straffet uteblev dock av okänd anledning.

En av våra motormän skulle rätta till en 200-båt som låg lite snett. På grund av kraftig sidvind och ovana med fartreglage slutade det hela med att båten träffade kajhörnet med full kraft, varvid ett stort hål i fören blev resultatet av det hela. Vi var några vittnen som var övertygade om att den stackars motormannen inte skulle undkomma med livet i behåll, när han med tunga steg vandrade till kompanichefen. Mot förmodan fick motormannen ett mänskligt mottagande när han avlade bekännelsen. 200-båten kördes senare, med ett maskeringsnät hängande i fören, till Rindövarvet för reparation.

Vi skulle till yttre skärgården i närheten av Söderarms fyr för diverse övningar. Vi kom fram i mörker och reste våra tält mitt i natten. Det började regna och granntältet hade en bäck som rann igenom tältet på morgonen. Kanske var det praktiskt i någon synpunkt, men troligen var det i fuktigaste laget. En av våra 300-båtar kom dock ej fram. Oron var stor och ingen visste vad som hänt. Det visade sig att ett bränslerör hade gått av och besättningen hade övernattat hos ett par brudar på någon ö. Trots noggrann undersökning i 300-båten, hittades varken bågfilsblad eller metallspån!

Så skulle vi förflytta oss till en ö intill Fjärdlång i södra delen av skärgården. Jag var båtchef och styrde kosan söderut. Jag anlände sent samma dag och eftersom solen ännu inte gått ned, passade jag på att sola på en klippa. Helt plötsligt hängde en helikopter över mig och jag blev senare dumförklarad för att jag legat som en vit albyl på klippan, i stället för att krigsförtöja båten med pinnar och nät. När skammen lagt sig och några dagar gått fick jag i uppdrag att köra ett befäl till fastlandet. Det var kolsvart och jag tuffade på med 300-båten. Vad jag inte visste var att ett större krigsfartyg låg intill en klippa med mycket lite vatten under kölen. Man påstod att mina svallvågor hade förorsakat ”grundkänning” i skrovet på örlogsmannen. Jag blev utskälld inför trupp och lovades att få tömma dasstunnorna i havet i fortsättningen. Detta löfte infriades i alla fall en gång.

Åter på Korsö hände det en del. Vårt plutonsbefäl blev befordrad till löjtnant och det skulle firas i Sandhamn. När han återkom till Korsö var han tydligen lite desorienterad. Han försökte gena genom ett taggtrådshinder, vilket förorsakade en del blessyrer och en förstörd permisuniform. Vid en resa till Arholma blev det en felnavigering och en 200-båt blev av med alla snurrorna (3 st) efter att ha passerat en klipphäll strax under vattenytan. En natt vaknade jag av ett skvalande. Det var kamraten ”draggen”, som kissade mot en av trästolparna på logementet. På morgonen förnekade han all kännedom om händelsen.

Som svenska marinsoldater fick vi åka runt lite grand. Vi var i Härnösand och besökte bl.a. Hemsö, där det på den tiden fanns en mycket potent anläggning. Om jag inte har helt fel, så har väl de flesta dylika anläggningar skrotats.

I oktober 1965 närmade sig vår slutövning. Vi hamnade så småningom långt upp i Norrland. Platsen hette Sikeå och i samma tidpunkt släpptes det stora sensationella mellanölet. Alla besökte lanthandeln och det blev helt rent på mellanöl hos handlaren. Det blev ett evigt kissande den påföljande natten.

Övriga minnen:

• Smörtjuven som tog ett extra smörpaket.

• Vådaskott med AK-4 i vapenvårdsrummet (lösplugg som tur var, men utan spitterskydd)

• Smitning från vapenvård, medförde dusch i permisuniform. (sedan sänggående)

• Vådliga permisresor med en kamrat från Åmot och hans Saab 93.

Med tanke på personuppgiftslagen har alla namn utelämnats. Troligen kan dock en och annan känna igen händelser och sig själv.

Som alla vet kommer man bäst ihåg alla trevliga minnen. Sammantaget har jag alltid känt stolthet över att ha fått min militärutbildning i ett av Sveriges bästa förband.

133 Mats Nauwelaertz de Agé, kj 65

​

Vad hände 1965?

Winston Churchill avlider, 90 år gammal. Kronprins Carl Gustaf, 18 år, svär trohetseden till kung Gustaf VI Adolf. Kosmonauten Aleksej Leonov tar den första rymdpromenaden. Två amerikanska marinbataljoner skickas till Vietnam. Napalmbomber används mot Nordvietnam. Rolling Stones orsakar hysteri på Kungliga tennishallen. Filmen ”Zorba” har premiär i Stockholm. Yngve Holmberg blir ny högerledare. Mont Blanc-tunneln invigs. Svåra raskravaller rasar i Watts, Los Angeles. Hötorgskravallerna i Stockholm slås ner av ridande polis. Umeå universitet invigs av kungen. Supertankern ”Tokyo Maru” på 150 000 bruttoton sjösätts. Filmen ”Help” har premiär i Stockholm. Boken ”Ett barn blir till” av Lennart Nilsson kommer ut. Mellanölet blir försäljningssuccé. Olof Palme blir kommunikationsminister. Filmen ”Att angöra en brygga” har premiär.

Vi söker kontaktpersoner för grundutbildningsåret 64-65

Vill du hjälpa KJV att hålla kontakten med alla gamla och nya kustjägare? Vi söker kontaktpersoner som kan hjälpa oss med att komplettera befintliga register med rätt kontaktuppgifter och utbildningsår. Eller vill du kanske ordna en plutonsåterträff?

Kontakta kansliet via e-post på kansliet[snabel-a]kustjagarna.se för mer information.

​