...och jag som först ville bli fältflygare

Vattenkammad och spänd infann jag mig på Jarlaplan i Stockholm med inryckningsordern i handen. Anmälan för ”höjdare” i ridstövlar och långrock. Anvisad plats i gul buss för transport till Rindö och KA 1. Jag skulle bli kustjägare! Ingen aning om vad det var som väntade. Jag hade läst om Kustjägarna i tidskriften ”Levande Livet”. Egentligen ville jag bli fältflygare men uttagningen blev inte i min favör varför jag nu satt i bussen på väg mot ett nytt äventyr. Resan till KA 1 gick utmed en slingrig grusväg ut i vad som tycktes vara rena vildmarken till staden Vaxholm. För mig helt okänt.

Det är oktober och kallt, blåsigt och grått när bussen så småningom och efter en kort resa med färja, svänger ner mellan Ub-kåkarna (underbefälsbostäder omedelbart väster om östra kaserngården) och förbi klockan, gör halt framför Kasern 2. Avsittning – nu en helt ”käckare” ton – namn- upprop och fördelning till olika håll. Inte kom jag till Kustjägarskolan. Eftersom jag var bilmekaniker och det fanns behov av dylika så skulle jag anmäla mig på 2:a batteriet. Nu började en mycket hektisk tid med allt som skulle läras in. Allt från hur man skulle klä sig till hur man skulle gå m.m. Min första kontakt med kustjägarna fick jag en av de första dagarna när jag var på väg till matsalen och inte hade tagit på mig damaskerna (till uniform m/39) och till råga på allt hade båtmössan käckt instoppat under axelklaffen. Sålunda utstyrd och med händerna klämmigt nerkörda i byxfickorna, det var ju kallt, mötte jag en figur iklädd kustjägarnas m/58 och med båtmössa som tydligt omtalade att det handlade om en befälsperson. Vederbörande upplyste mig om att han var fänrik si och så och att jag var en oönskad avart som genast skulle till logementet och klä på mig. Tonen och ordvalet var som ni förstår inget man vill minnas.

Av kustjägarna såg man inte så värst många, det var då bara PCS som fanns som enhet och det var vältränade spänstiga typer som mestadels förflyttade sig springandes. Nog var vi lite avundsjuka på dem för de hade andra uniformer och utstrålade självsäkerhet och sammanhållning.

Jag vantrivdes med tjänsten och gjorde livet surt för batterichefen med nästan dagliga uppvaktningar angående förflyttning till Kustjägarskolan. Till slut gav han vika och jag överfördes. Batterichefen avfärdade mig med att framföra sina dubier om en lyckad framtid för mig på KustJS. Han skulle få rätt fast det tog nära 29 år innan jag övergick till annan tjänst. Men det är en annan historia.

Flyttade till Kasern 2, andra våningen och KustJS. I bottenvåningen bodde Kasernbatteriet och på tredje våningen sjunde batteriet (lätt robot). Nu fick jag lämna in utrustningen för att få ut den som tilldelades alla Kj – vilken lyx – uniform m/58, orienteringsskor (Biaframodell, primitiv sko enligt dagens typ), sovsäck i smärting och med snörlås samt underficka för fyllning med halm eller dylikt. Lackad K-pist, automatkarbin (AK 2, det skulle vara tre sådana på varje jägargrupp), jägarkök, stridssele, livpäls, jägarkängor, gummikängor, overall, spade (grönlackad), liten yxa, m.m.

Detta var i början på december och de tre obligatoriska veckorna utan permission var överstökade. Tiden dominerades av formell exercis, fysisk träning i form av löpning, vapenkännedom med eldexercis och persedelvård. Alla skriftliga proven klara och snart var det bara krigsmans erinran med fackelmarsch genom Vaxholm som avslutade tiden innan juluppehållet.

Grunden till att bli en kustjägare

Trots den hårda tonen som rådde på Kj, här var det inget ”snack” i onödan, lärde jag mig snabbt att komma in i den egentligen ganska enkla tillvaron. Man fick lära sig att uttrycka sig kort och koncist och vad avser tjänsten efter ett visst mönster. All verksamhet kontrollerades och stor vikt lades vid grundlighet. Puts och punktlighet gällde. De äldre befälen var kunniga och korrekta fast en del av de yngre hade lite andra ideal med bl a grovt språkbruk och ibland barska metoder. Löst sittande knappar kunde bli lösryckta med påföljande kvällstjänst i knappfastsyning m.m. Jag uppfattade detta som fostrande och undgick dylika metoder genom att ständigt hålla min utrustning i trim och göra som jag blivit tillsagd (detta hade jag hemifrån då min far hade varit soldat under världskriget och ständigt lärt oss vikten av det som kan kallas disciplin). Sammanfattningsvis så trivdes jag mycket bra och var nöjd med min tillvaro när det blev julledighet i 10 dagar. På den tiden fanns det inget stängsel runt kasernområdet och in- respektive utpassage ombesörjdes av en korridorspost som antecknade alla passager. Tjänst varje dag enligt strikta regler. Purrning, bäddning, städning, uppställning vid sängarna för visitation av KDU (Kaserndagunderbefälet), frukost, 0730 morgonuppställning med närvarokontroll och visitationer (all personal ställde upp dvs. även befälet), tjänstens början. Lunchuppehåll och därefter ny uppställning och tjänst därefter. Kvällstjänst nästan varje kväll med komplettering av sådant som inte fungerat under dagen samt vapen- och persedelvård. Befälet, som inte var arbetstidsreglerade och som mestadels bodde i närheten hade mycket tid över att driva vår utbildning. Jag ansåg dem vara riktiga idealister och de var ju också handplockade och förmodligen Kustartilleriets skickligaste trupputbildare. Huvuddelen hade framstående meriter av något slag inom orientering, skytte och friidrott m.m. Vi hade ledigt på onsdagar från ca. 1700 till 2400 då man skulle vara åter. Vart skulle man ta vägen på Rindö med dess begränsade kommunikationer? Markan, soldathemmet, idrottshallen – möjligen biografen. På lördagar tjänst fram till 1400 med visitationer som kunde meritera i tjänst över helgen. Under december, snöstorm och någon minusgrad, genomförde PCS sin distanspaddling och aldrig skall jag glömma den syn som mötte oss när de kom dragande med sina isiga kanoter uppför backen mot Kasern 2. Dom var frusna och vita av frost, gråaktiga i ansiktet och rörde sig långsamt, m.a.o. ordentligt trötta. Var detta vad som väntade oss?

Nyåret och återkomsten efter juluppehållet blev något chockartad med ett våldsamt uppvaknande. Inställelse var satt till 2400 på söndagskvällen. Vi inpasserade, antecknades av korridorsposten och somnade prick på slaget för att så småningom väckas av ett våldsamt rabalder med skrik och vältande sängar - vi hade försovit oss, korridorsposten hade somnat, KDU vid tillfället var den vältalige och för sitt vilda ordförråd kände Öfu Wiklund som här gick bärsärkargång. Visst, vi kom upp och hann med det vi skulle, förutom frukost, lagom till morgonuppställningen. Dagarna efter var vi inte särskilt populära bland vissa befälspersoner. Tider skall hållas!

KJS organisation

Kustjägarskolans organisation från nyåret då alla som skulle utbildas där fanns på plats: Skolchef, skolstab, skolexpedition, PCS (Plutonchefsskolan), ATO (attackdykartroppen), 1. jägarpluton, granatkastarplutonen och jägartroppen. Inalles ca 80 värnpliktiga underbefälselever och ca 13 st blivande reservofficersaspiranter (PCS).

Officerare: Chefen för allt kn Åke Larsén (en mycket god föregångsman och chef som till sitt yttre var som klippt ur en engelsk krigsfilm – alltid korrekt), lt Sandell, lt Rodén, lt Wetterstrand, lt Brymer.

Underofficerare: Flgj K Jonasson, flgj H Johansson, flgj E Sundberg, flgj V Hårdsten, flgj T-R Nilsson, serg S Hogevall, serg Palmbring, flgj T. Dahlén.

Underbefäl: Flfu S Persson, öfu M Svensson, öfu L Wiklund, öfu K Wijk, fu L Larsson, fu Kuoppala, krp Å Blomberg, krp K Axelsson.

Kn Larsen försvann till FN-tjänst under våren och ersattes av Kn Magnusson för resterande utbildningsår.

Läget för personalkåren var inte statiskt och förändrades med hänsyn till skolor och kurser. De ovan uppräknade var de som dominerade och styrde samt lade sin prägel på detta utbildningsår. Jägarplutonen där jag hade min plats i första jägargrupp, leddes av lt Wetterstrand som senare efterträddes av flgj Dahlen. Instruktörer var Palmbring, Wiijk, Kuoppala, Axelsson. Därutöver leddes vår fysträningen av Brymer och Sundberg. Samtliga befäl deltog i vår skytteutbildning.

Vinterutbildning

Vintern det året var snöfattig och vi fick ingen särskild vinterutbildning. PCS däremot åkte till Nämdö för utbildning i rätt miljö. Tjänsten fick nu ett digert innehåll med patrulltjänst, posterings- tjänst, stridsutbildning i grupp, orienteringslöpning i både dager och mörker, skissritning, rapportföring, knopslagning, navigationsutbildning, närkamp (handgemäng, boxning, spade, kniv och andra tillhyggen), tyst förflyttning (mycket sådant), forcering av taggtrådshinder (tyst och våldsamt), bergsklättring, försvar av skans och näste, vapenutbildning (vi fick lära oss samtliga i KA förekommande eldhandvapen), uthållighetsträning (snabbmarscher i sluten ordning, marschträning med sikte på bl.a. fältidrottsmärkesprov), sambandstjänst (ra 150, ra 122, tfnapp m/37, morsetecknen, M-blanketten), mörkertjänst. Gruppchefsträning – vem kan glömma drillen med kammarammunition vid gruppens eld vid försvar? – utgångspunkter för målangivning, gräns vänster, gräns höger, framryckande, samtidigt eldöppnande, anläggning m.m. Sprängtjänst, mintjänst - utläggning av mineringar, försåtsmineringar var ytterligare kunskaper vi tillägnades.

Då det bara fanns två lastbilar på regementet så fick vi bära all utrustning och materiel och det som etsat sig fast i minnet är bärandet av ammunition och målmateriel samt senare under året trossmateriel från och till våra båtar. Tält 20 var likaledes en rysare för en jägargrupp men uppskattades när det väl var på plats och uppsatt.

Som ovan framgår så hade vi ganska mycket för oss under våren. Då och då förflyttades vi med minutläggare till Bosön alt. med buss till Norrtälje för simträning. Isvaklivräddning i Myttingeviken hanns med under den korta vintern. Vårens avrundades med kanottjänst och navigation med 300-båt. Här gällde det att lägga manken till ty det sades att de som fick godkänt skulle vara båtchefer veckovis under sommaren (man fick då ”sjöspik” 1,75/dag). Jag hade tur och fick ansvar för en 300-båt i flera veckor.

Utflyttning till Korsö. Mycket hemligt, vi fick inte nämna vart vi skulle och inte nämna vilka befäl vi hade. På ön fanns det mycket taggtråd efter kriget. Ön var då indelad i skansar och nästen. Det fanns många baracker, inget färskvatten, vedeldning i förläggningsbyggnaderna där vi låg hela plutonen i en långsal på britsar med våra luftmadrasser. Det var fuktigt och rått. Alla byggnader var kamouflagemålade. Vedeldad bastu, utedass (åttapipigt med saloondörrar och utsikt mot Sandhamn). Men vad gjorde det – hela vår tillvaro upptogs av tjänst. Nu påbörjades strid i pluton – landstigning, anfall, försvar m.m. Mycket mera båttjänst, kanotorienteringar. Stridsskjutningar med skarp ammunition i Björkskärs och Nassa-områdena. Genomsökning av öar. Överfall, eldöverfall.

Fortsatt hårda övningar

Sammanfattningsvis en spännande tid. Före midsommar genomfördes distanspaddling som startades i stormigt väder på Korsö och gick norrut till Karskär där det blev plutons anfall med skarp ammunition, sedan mot Inre Hamnskär för genomsökning, till Lidö för vila. Det var regn och dåligt väder hela tiden. Fortsatt norrut genom Väddö kanal till en liten ö väster om Singö där vi skulle ha genomfört genomsökning och annat men plutonen var så sliten att det blev vila istället. Regnet forsade hela tiden och kylan tog sin tribut. Minns att vi hade en tung smärtingsovsäck utan foder och som blev tyngre av regnet. Maten bestod av färskvaror som tillagade på våra jägarkök. Ibland kunde vi få prickig korv och vattenskadad vörtlimpa. Vi kunde leva men fungerade sämre efterhand. Uniformen var kypertställ alternativt grå overall (för dom som inte hade kypert – det fanns knapert med utrustning inom vissa områden), orienteringsskor, ylletröja och långkappa (vadmal). Kanotmaterielen var sliten och vi tog in vatten. Regnplaggen var surplus-materiel bestående av jacka och byxa i inoljad tunn smärting och som omedelbart efter ett par paddeltag brast i sömmarna. Bara elände således. Vi körde på! Trötta, frusna och hungriga anlände vi så småningom i Hargshamn och fick där ilasta 200-båt för återtransport till Korsö. Vi hade skyddat våra händer med isoleringsband under paddlingen och nu gällde det att läka tassarna vilket skedde under det två veckor långa övningsuppehåll som nu stundade.

Åter efter vila började en intensiv period med anfallsstrid på olika ställen och tagande av brohuvud. Vi övade detta många gånger med skifte mellan varandra inom plutonen så att vi alltid hade reda på var sidokamraterna befann sig. Vi genomförde tysta landstigningar från både 200- och 300- båt. Vi åkte också runt till Yttre Hamnskär, Järflotta och en mängd andra öar. Så började en period då vi agerade B-styrka mot olika övande förband, t.ex. cykelskyttebataljon och bevakningsförband samt andra KA-enheter. Mälsten, Nåttarö, Utö, Nynäshamn m.fl. blev våra mål. Vi fick uppdrag att spana, eldöverfalla, sabotera och innästla för fortsatt verksamhet. Nu fick vi tillämpa det vi hade lärt oss under den jobbiga vårperioden. Helt plötsligt tillbaka till KA 1 och landstigning i Oxdjupet, samling på Övre Verket och uppställning för Baskerceremoni. Vi var de första som fick den gröna baskern!

Tillbaka till skärgården. Vi åkte till Björkskär och sammanstrålade med det första repövande kustjägarkompaniet. Vi hade följe under ett antal övningar. Sedan bar det iväg till Berga där vi ilastade två jagare och for till Härnösand för att ingå i den stora krigsförbandsövningen. Stor uppståndelse i den staden där pressen hade annonserat om de tuffa kustjägarnas ankomst. Visst, vi kom smutsiga, slitna efter B-styrkeuppdrag utanför Nynäshamn med bivack på Utö, marscherades i sluten ordning genom staden och till badhuset för tvagning. Tältförläggning på undanskymd plats på KA 5. Men nu var vi så drivna på dold förflyttning att trots läget av förläggningen försvann huvuddelen av plutonen ut på stan och till Folkets Park där det var dans och festligheter. Huvuddelen av Kustflottans värnpliktiga fanns på plats bevakade av marinpoliser. Gissa vad som uppstod när vi kom infarande iklädda fältuniform och grön basker – rena kriget. Men som vanligt försvann vi i rättan tid och när dagbefälet kom till bivacken låg vi i våra bruna smärtingsovsäckar och vilade.

Under den följande övningen uppträdde vi ömsom som B-styrka och ömsom ingående i kustförsvarsförbanden. Vi landsteg, luftlandsatte (bl.a. i Husum ), vi överföll, innästlade, anföll och genomförde snabba långa förflyttningar till lands. Här finns det många fina minnen att redovisa om bara utrymme funnits. Så småningom for vi, mycket uttröttade, tillbaka till Korsö för att börja en kort fältarbetsperiod varvad med sprängtjänst. Vi kände oss nu som riktiga jägare fast befälet hävdade att vi skulle behöva minst en repetitionsövning för att kunna kalla oss för färdiga sådana. Nu blev huvuddelen av oss korpraler. Oavsedd vilket, känslan av trygghet inom plutonen var stor – tänk bara, att efter en anfallsövning mitt i fiendens område smyga iland en mörk septembernatt och under total tystnad upprätta två tält 20, krypa in och sova några timmar för att strax innan gryning bryta lika tyst, ilasta och stilla puttra iväg – vi var vältrimmade. Vi var kustjägare!

Vårt befäl hade lyckats att skapa ett bra bidrag till Sveriges försvarsmakt.

Jag blev krigsplacerad som jägargruppchef.

H-J Seifert, KJ 61/62

​

Vad hände 1961?

Patrice Lumumba mördas i Kongo. Major Jurij Gagarin blir första man i rymden.

Invasion i Grisbukten. Regalskeppet Vasa bärgas . Rudolf Nurejev hoppar av i Pa- ris. Ernest Hemingway avlider. Olle Björklund avskedad från TV. Berlinmuren byggs. FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkommer i Kongo. Vasavarvet öppnar 23 november. Svenska FN-styrkor angriper katangesiska separatiststyrkor i Kongo med ” f lygande tunnor”.

Vi söker kontaktpersoner för grundutbildningsåret 60-61

Vill du hjälpa KJV att hålla kontakten med alla gamla och nya kustjägare? Vi söker kontaktpersoner som kan hjälpa oss med att komplettera befintliga register med rätt kontaktuppgifter och utbildningsår. Eller vill du kanske ordna en plutonsåterträff?

Kontakta kansliet via e-post på kansliet[snabel-a]kustjagarna.se för mer information.

​