Efter stöt följer kolvslag

Att fråga en gubbe på sextioett om vad som hände sextiosju. Vet inte vad det tar åt ungdomen nu för tiden. Finns det ingen respekt för åldrandet och dess krympande minne längre. I och för sig sägs det att närminnet är det som ryker först, men för mig verkar det ryka i bägge ändar.

Det nu nertecknade är samlade bitar drivved ur minnets skärgård och vidimerat över en öl i godan ro den 6.6 06 på Hotel Strand av f.d. värnpliktige serganten Göran Gustafsson.

För att lägga allt till rätta så ryckte jag in den sjätte i sjätte sextiosex (6.6.66) alltså djävulens tal, och nog blev det jävligt alltid. Jävligt kul, jävligt hårt, jävligt trevligt och jävligt lärorikt. Jag var uttagen som PCS-elev och hamnade de tre första månaderna på KA 4 i Göteborg. Jag och X antal förhoppningsfulla, blivande Kustjägare. Vi fick lära oss framåt och höger och vänster om march. Det var givakt i timmar och att ro till skinnet var avskavt på skinkorna. Sommaren gick och vi kom till Rindö. Jag tror vi var sexton stycken som skulle få pröva på att bli Kustjägare. Några av oss blev det.

Jag ringde min gamle lumparkompis Gustafsson, Göran Gustafsson, för att fräscha upp minnet en aning, och det visade sig att hans minne var aningen bättre än mitt. Vi hade mycket kul, Gustafs- son och jag. Jag blev nog inte Göran med honom förrän långt senare. Vi delade allt i vått som torrt. Bokstavligen. I vått satt han bak i kanoten. I torrt delade vi samma öde och fick tre dagar i buren. I varsin bur ska tilläggas. Jag kom ihåg att man blev vallad av en malaj, med skarpladdad kpist under armen, över kaserngården en halv timme varje dag. Undrar om han var instruerad att öppna eld om man fick för sig att avvika. Ta en sväng förbi markan till exempel? Kändes onödigt att ta reda på just då faktiskt.

Vi blev Kustjägare, Gustafsson och jag. Fick våra gröna baskrar efter ett avslutande helvetesdygn runt om i mellanskärgården. Nå ja, inte bara vi utan en hel hoper till. Tuffa killar allihop. Stolta men bleka om nosen tog vi emot våra baskrar ur regementschefens hand en kulen lördagsmorgon ute på kaserngården. Tror nog att han var lite glad för vår skull vår fänrik, som hjälpt oss fram. Eliasson hette han och så sergeant Larsson förstås Vi stod där i givakt och tackades av för de mödor vi, intill nu, lagt bakom oss. Föga visste vi då vad som komma skulle!

De blivande småjägarna ryckte in och det kom folk från alla håll och kanter som skulle leda och fördela arbetet mellan sig för att kunna göra riktiga män utav finniga gossar. Det var korpraler och serganter, fänrikar och löjtnanter och i spetsen stod kapten Sandell rak i ryggen som en fura, allt övervakat av skolchefen major Ottosson. De nyinryckta skötte sitt och vi vårt. Det skulle dröja ytterligare ett tag innan vi skulle få kriga ihop. Vi var redan kustjägare och dom hade en bra bit kvar till dom var redo för ”psyk-dygnet”. Oss skickade dom iväg på en distanspaddling. Det var i slutet på november. Vi landsteg i ett ogästvänligt Öregrund och satte oss i kanoterna. Jag satt fram och Gustafsson bak med destination Rindö. Isarna hade redan börjat lägga sig i vikar och sund när det bar av. Klepperkanoterna var ju fiffigt konstruerade och gick att få ner i tre påsar. Tre påsar kanot på två man plus all annan bråte man släpade på (det var ju alltid full stridspackning som gällde) i snöglopp och issörja gav starka ben och kraftiga ryggar. Tidigt en morgon anlände vi till Rindö. De blivande småjägarna var nerkommenderade till bryggan och stod i givakt och tog emot och bega- pade vår insats. Deras uppsyn var värd all möda. Vi var hårda grabbar!

Vi blev korpraler och de blivande småjägarnas psykdygn närmade sig. Snart skulle merparten av dom också vara kustjägare. Min plutonchef var fänrik Larsson och Gustavssons löjtnant Molin. Granatkastarplutonen hade en satt barsk löjtnant som jag dessvärre glömt namnet på och attackdykartroppens chef var fänrik Skanze. Vi PCS-elever skulle agera ställföreträdande plutonchefer och lite annat.

Utan förvarning var det dags, psykdygnet hade börjat. Givetvis blev det bara som en viskning i jämförelse med vårt ett halvår tidigare. Det stretades på bra bland manskapet. Ett fåtal föll ifrån och under pompa och ståt fick flertalet sin baskrar. Vi var nu etthundrafemtio kustjägare totalt. Två jägarplutoner, en attackdykartropp och en grk-pluton. Det blev vår. Vinterträningen var över och vi åkte ut till Korsö för att träna krig under realistiska förhållanden. Det är skillnad på skarp och lös amunition när man gör ett eldöverfall! Att kasta sin första skarpladdade handgranat fick mången att darra på manschetten. Vi satt i ett värn och hade fått två handgranater var. Det var Gustafsson och jag, Erben, Håkansson, Runqvist, Ramm-Eriksson, Jogstad, Alsen, Barnekow, Eriksson, Gus- tavsson, Eksäter, Rasmussen, ... En och en fick vi kasta, en granat i taget och så nästa och så vidare. Varannan granat vägrade att brisera och sergeant Larsson tvangs åla fram för att spränga dom med dynamit. Det var en mycket svettig sergeant Larsson som ålade medelst hasning mellan värnet och de obriserade granaterna den eftermiddagen. Han var en mycket vänlig hårding, sergeant Larsson.

Vi hade legat ute i ett dygn och skulle avsluta med ett eldöverfall mot en ”bränsledepå” ute på Korsöhals. Gustafssons pluton hade intagit en fyr på Björkö och lagt en på tok för stor sprängladdning alldeles för nära fyren vilket fick till följd att den kom ur läge vid explosionen, till Sjöfartsverkets förargelse. Även seglarna i den intilliggande viken fick annat att tänka på under det våldsamma eldöverfallet mot fyren klockan fyra på morgonen. Granatkastarplutonen låg i närheten och sköt med sina tolv centimeters granatkastare under ledning av Ramm-Eriksson. Min pluton hade paddlat runt hela natten i någon form av skenmanöver och låg nu ”i vassen” i våra kanoter och väntade på order, beredda för tagande av brohuvud. Gustavssons pluton som säkrat fyren hade klivit om- bord i en 200-båt och inväntade körorder. Attackdykarna hade rekat platsen för den våldsamma landstigningen under natten. I land på Korsö väntade resten av befälet och kökshandräckningen, som var satta att försvara bränsledepån. Vi tog oss ljudlöst i land och i skydd av beckmörker. Vi skulle ta dom i flanken. En av småjägarna tände en cigarett. Jag tryckte in den i käften på honom. Idiot. Efter att ha hållit på i över ett dygn så skulle han tända en cigg i det mest känsliga läget. Vi smög vidare. Gustavssons pluton kom farande i full fart med kulsprutan på däck matandes med band efter band. Det sa pang och tjong utav helvete och stävportarna fälldes och plutonen rusade ut i det bleka gryningsljuset. Problemet var bara att man gått på en sten fyra meter ut i vattnet. Efter stenen var det brådjupt, sen kom land. Man simmar klent i full stridspackning, med fulla magasin och med en stålhjälm på huvudet. Framförallt ksp-skytten, som förutom sin Ksp dessutom hade fyra gånger 250 skott i gamla gasmasksväskor runt magen. Alla kom dock iland mer eller mindre vid liv. Attackdykarna skämdes och fick göra vapenvård på hela plutonens samtliga vapen som straff. Uppe vid bränslelagret låg vi och sköt skarpt och hade växelvis framryckning. Övningen blåstes av. Gustavsson samlade ihop sin pluton nere vid stranden och 200-båten hade kommit flott för egen maskin och stävade mot hamnen. Alltsammans skulle göras om.

I pausen som uppstod kom idioten fram till mig och sa att jag var skyldig honom en cigarett. En ”stöt” i magen från min sida avslutade den diskussionen. Han hängde som ett U runt pipan och stöp gallskrikandes. Sjukvårdarna kom rusande och lossade stridselen, knäppte upp vapenrocken och drog upp skjortan och kastade sig i skydd! Under skjortan hade han två kilo sprängdeg, minst tio meter pentylstubin apterad! Så hade han dragit runt hela natten. Idiot. Om pipan träffat fel hade årskull 67 varit betydligt decimerad. Idioten hade fortfarande ont och uppsökte sjukstugan. Väl på luckan knackade det på fönstret och fänrik Larsson uppenbarade sig: ”För helvete, Fylking!” sa han ”Har Du inte lärt Dig någonting?”. ”Vad menar fänrik?” sa jag. ”Det vet du väl för helvete att efter stöt följer kolvslag!” Sen smög han iväg igen. Gustavsson och jag la oss med kläderna på. Det var ju frukost om en timme och uppställning efter två. Kustjägare förbereddes för skarpa lägen.

Min egen karriär avslutades efter en kortare sejour på Kadettskolan vid Näsby Park. Jag blev relegerad efter att dansat en tryckare med prinsessan Sibylla, nuvarande kungens mamma, på en kadettbal men det är en helt annan historia.

Vi hörs!

Gert Fylking, kj 67

Vad hände 1967?

Handen-morden upprör Sverige. Växtgift (Agent Orange) fälls över Vietnam. Supertankern ”Torrey Canyon” går på grund utanför England. Militärkupp i Grekland. Sverige tar VM-guld i bordtennis. Muhammad Ali vägrar värnplikt. Sexdagarskriget framgång för Israel. Beatles ”Sergeant Pepper ́s Lonely Hearts Club Band” släpps. Hippierörelsen sprider sig i västvärlden. Sverige inför högertrafik. Che Guevara skjuten i Bolivia. Vilgot Sjömans ”Jag är nyfiken – gul” har premiär. FNL-bråk i Stockholm. Christiaan Barnard utför den första hjärttransplantationen.

Vi söker kontaktpersoner för grundutbildningsåret 66-67

Vill du hjälpa KJV att hålla kontakten med alla gamla och nya kustjägare? Vi söker kontaktpersoner som kan hjälpa oss med att komplettera befintliga register med rätt kontaktuppgifter och utbildningsår. Eller vill du kanske ordna en plutonsåterträff?

Kontakta kansliet via e-post på kansliet[snabel-a]kustjagarna.se för mer information.

SLUTSTRIDEN VID JÄRFLOTTA BATTERIET

Jag ryckte in vid Kustjägarskolan  på KA1 Oskar Fredriksborg  den 21/11 1966. Plutonchef  flaggjunkare Hogevall, vars största problem var att lära skåningar att svara JA, istället för JÄ, ställföreträdare sergeant Nilsson (razzla på); alltså hade jag hamnat på 2:a pluton. Dock var dessa gentlemän tillfälliga bekantskaper i den rollen.

Fänrik Larsson, sedermera Modin, dök  upp från  någonstans och övertog plutonchefskapet och fick furir Axelsson som ställföreträdare och därigenom fick 2:a pluton en röst som slog igenom. Kompanichef  var kapten  Sandell och skolchef  major Ottosson.  För logistik och mat svarade flaggfurirerna Persson och Jirbrink, som båda hade förmånen att som de första  hälsa mig välkommen till regementet, sittandes vid ett bord när jag steg innanför grindarna.

De var väl inte precis så jag hade föreställt mig Kustjägare. Därefter fortsatte allt enligt beprövade rutiner med övningar i vått och torrt, isvecka, baskerprov eller psykdygnen som vi kallade det, Korsö, distanspaddling och hela den välkända uppbyggnaden  som skulle göra oss till Kustjägare. Eller som det stod i Centrala Värnpliktsbyråns broschyr inför mönstringen ”Kustjägaren utbildas till en skärgårdssoldat, med höga krav på kondition, viljestyrka och förmåga till självständigt handlande”. Visst var det en riktig genomkörare vi fick och fysiken blev bara bättre och bättre både på utsida och insida. Inget lämnades bakom, utan nöta och nöta. Den enda skada jag råkade ut för, var när jag blev kommenderad som adjutant till sergeant Westerberg i samband  med stridsskjutning med skarpt på Askö. Jag stod tillsammans med  honom uppe på däck med RA 135? på ryggen. Våldsam  landstigning. Killarna ut. Båten backar, först hoppar kompanichefen och övriga i ledningen. När det var min tur att hoppa var det väl 5 meter högt till marken. Pang! Radion var väl tung, så det kändes  som att ryggen gick av, men det var bara att som vanligt bita ihop och övningen genomfördes.

På morgonen hade det slagit upp en bula vid korsryggen stor som en 4:a fotboll. Eftersom det var fredag och hemfärd till Rindö, gick jag in på sjukan och Hultman skickade mig i ilfart till Danderyds sjukhus. Undersökning, röntgen och många skakande huvud, men inga klara besked. Beslutet, tillbaka till Rindö och sjukan. Vi ombesörjer transport, så vänta här.

Fredag, slutet på maj, underbart väder och där, en liten bit bort, ligger Stockholm, med alla möjligheter en stor stad kan erbjuda. Svaret var väl givet för en tjugoåring, påklädning, rekognosering, kusten fri, iväg, men upptäckt. Sedan följde ett koppel av läkare och skjuksystrar  en flyende Kustjägare genom Danderyds långa korridorer. Jag tror att jag sprang ända in till Stockholm. 

På måndag var allt som vanligt igen och ingen var i varje fall och hämtade mig till sjukan. Efter flytt till Korsö och avklarat övningsuppehåll under sommaren, drog alla tillämpande kompaniövningar i gång i full skala under hösten . Mycket bärande och lite sömn, precis som det skulle vara enligt våra befäl: “sova får ni göra på dagarna”, men naturligtvis kom något annat emellan som hade högre prioritet. Övning för övning närmade sig trots allt slutet för vårt kustjägarår, några längtade till muck emedan   några andra tog värvning och hela skalan där emellan. Men fortfarande återstod ju det stora kraftprovet, examen KFÖ. Det snackades och spekulerades vilt om detta slutprov. ”Kommer det kanske in något repkustjägarförband, som ger oss på tafsen”. Befälen gjorde sitt  för att hetsa oss på alla sätt och var väldigt hemlighetsfulla och talade i gåtor. 

På bara några dagar fylldes skärgården av ”gråa gubbar” (uniform 58) och gråa båtar. Liv och rörelse överallt. Befälen nervösa, ordergivning och stress. Regn och mörker som det skall vara i oktober. Vi i andra pluton fick order om att agera helt självständigt med ständig spaning och störande av Järflotta batteriet och uppsökte en skyddad skreva för 200 båten, där vi också kunde maskera den perfekt mot bergen. Det var då det hände för min egen del. Jag var på väg på stegen  ned i vårt lastutrymme och hade handen på sargen , då någon sparkade till luckan och det fanns definitivt inte utrymme för fingrarna mellan sarg och lucka. Sjukvårdare och väska fram, Treo och spjälkling och mitella dessutom, transport bakåt? Men vad fan, då missar jag ju hela finalen! Fänrik Larsson avgjorde det hela på ett vist sätt: ”Moberg får vakta båten när vi är ute på våra uppdrag, vänsterhanden är ju inte skadad”. Därmed blev jag enmanspostering under veckan. Patrullerna kom och gick och ibland fick jag lite hjälp under dagarna när de skulle vila. Jag tog med spänning del av alla historier om patrullernas terror mot repgubbarna och deras ställningar och vila.Hela övningen skulle avslutas med ett dundrande anfall mot batteriet av hela vårt kompani och det ville jag naturligtvis inte missa. Vår 200 båt skulle ju ingå, så jag var ju redan med och på samma sätt som tidigare avgjorde fänrik Larsson det på ett vist sätt: ”Moberg är med men vi tar inga risker från försvarets sida”. Tidig morgon, alla kompaniets 200 båtar vända med stäven mot land. Längre ut låg flottans jagare med bredsidan mot vårt anfallsmål. Och så var det igång. KSP 58 orna  spelade mot land, alla var fullständigt fokuserade och adrenalinet rusade. Ljudvolymen överträffade allt vad som tidigare åstadkommits. Luckorna ned, ett enormt vrålande från heltända Kustjägare, tänt av kombination trötthet efter många nätters patrullerande och kanske också att detta är det sista man gör av Kustjägeri före inlämning och muck. Eldstöt och framåt, men va fan, har vi hamnat bakåt i tiden till 2:a världskriget? Plötsligt reste sig ett stort gäng gråklädda soldater med fotsida kappor och hjälm utan dok. Men det värsta av allt var gevär modell 96 som de hade fattat runt pipan och svängde runt med kolven som slägga. Nu skulle djävlar anamma Kustjägarna få på fan! Ett våldsamt handgemäng uppstod och ingen hade nytta av några lösa skott . Egendomligt nog hade vi K-pisten vid detta anfall. Plötsligt ser jag till vänster i ögonvrån en soldat med 96 gevär i högsta hugg mot mig . Jag vänder mig blixtsnabbt mot honom och  parerar slaget med K-pisten, med träflisor som följd i hylsluckan. K-pisten var ju inget bra försvarsmedel i ett sådant sammanhang och dessutom träffade slaget min skadade hand. Det fick bli andra sätt att försvara sig. Tumultet var nu totalt. Kompanichefen Sandell skrek, stridsdomarna  skrek, för att få stopp på det hela och så småningom lugnade det ner sig. 

Sandell ville att jag skulle rapportera min kombattant vilket jag inte var beredd att göra. För som jag sa, det är ju krig och då är ju allt tillåtet, det har vi fått lära oss. Vilka som vann det vet jag inte, men för vår del blev det hemfärd, återställning av materiel och inlämning av personlig utrustning och en vandring ut i ett civilt liv. Ryggen och handen blev bra och det var kanske den viktigaste erfarenheten  man fick med sig ut i livet att aldrig ge upp,  utan att allting går bara man ger sig fan på det. Därefter har det blivit tre repövningar och sedan blev det 17 år i 22:a skärgårdskompaniet eftersom jag hade så svårt att släppa KA1, Myttinge och de övriga platserna som hade etsat sig in i själen.

Gert Moberg,  KJ 66/67

gertmoberg@hotmail.se